Ett effektivt sätt att förolämpa konstnärer, är att säga att de är illustrativa. Men de har ingen anledning bli arga, egentligen är de i allmänhet ganska dåliga illustratörer. Att konstnärer som illustrerar böcker trots detta ofta blir överösta med beröm beror på att bilderna bedöms ur konstnärlig aspekt. Men att bara göra som man vanligen gör hemma i ateljén och kalla det för illustration är att kringgå uppgiften. Dock får man väl förlåta konstnärerna eftersom modernismen, vilken varit den förhärskande konstriktningen under detta avklingande sekel, tar avstånd från det illustrerande. Konst är per modernistisk definition icke illustrerande, varav följer att illustrationer är ickekonst. Med den utgångspunkten säger det sig självt att konstnären är olämplig att bildsätta en text. Att konstnären längre tillbaka var god illustratör kanske beror på (bortsett från att det var samma person) att det konstnärliga intresset då fokuserades "därborta" hos motivet, den plats som ännu idag är föremålet för illustratörens intresse. Modernismen flyttade fokus "hit" till duken, bilden. Konstverkets formala struktur blev huvudintresset, motivets utseende likgiltigt. Modernismens upplösning av den illusoriska avbildningen gav konstnären nya kraftfulla uttrycksmöjligheter, men gjorde honom olämplig att tolka texter i bild. En ny yrkesgrupp såg dagens ljus: Illustratörerna.
Illustratörer irriteras ibland över att deras verk inte betraktas som konst. Inte minst jag själv var under många år på 80-talet uppretad sedan en professor i måleri påpekat för den artigt lyssnande församling professionella tecknare där jag befann mig, att konstnärer och illustratörer för länge sedan valde skilda vägar, som inte längre har någon förbindelse med varandra. Jag som så gärna ville vara konstnär (på mina egna villkor förstås, med månadslönen kvar) kände mig het av förtrytelse, oförstådd, avvisad och utstött. Numera har mina öron svalnat och jag känner istället en rätt stor lidelse för mitt yrke och får lite hjärtklappning när blicken vandrar förbi barriären av ord, kikar in mellan bokstävernas staplar och plötsligt upptäcker den tanke som håller samman ordens mönster. Att blanda en annan människas hjärnvågor med sina egna och få ut resultatet i form av oväntade bilder är ett ständigt lika häpnadsväckande fenomen, minst lika konstigt som att lämna en liten svart plåtcylinder till fotoaffären och få tillbaka en massa stora blanka fotografier. Jag är lika okunnig om Kodaks som om hjärnlaboratoriets framkallningsprocesser, men jag förmodar att de inte alls liknar varandra.
Influenserna mellan konstnärer och illustratörer går nästan uteslutande i en riktning. Bortsett från ett fåtal målare t ex Lichtenstein, Warhol, Fahlström, och Kirekeby, som påverkats av serieteckningar och reklam, är det illustratörerna som tagit intryck av konstnärerna. I sämsta fall har det gjort att illustrationerna sett ut som om de pyntats med löst påhängt artisteri, oftast från modernismens barndom. Kanske gäller detta reklamens bilder i första hand, barnboksillustratörer har följt en egen naivare väg. Porträtteckning kräver fortfarande ett visst handlag av gammaldags snitt vilket kanske är anledningen till att dagstidningsillustratörerna för att kunna hantera t ex politik och rättegångsteckningar har hållit fast vid en traditionell tecknarstil. Svenska Dagbladets samtiderillustrationer ligger något vid sidan om den vanliga dagstidningsteckningen och kan som ansträngning närmast jämföras med tygdlyftningens tungviktsklass. Stången kanske inte tar längre tid att hiva upp, men vikten av tankegodset får det att knaka alldeles förbannat i trikåerna, eller vad nu hjärnmusklerna är omslutna av.
