En meter är ju alltid en meter. Blir man osäker på sträckans längd, kan man lätt ta metron till Saevres och kolla arkivmetern, när man möter våren i Paris. Det är värre med sekunden. Klockor mäter som bekant intervaller, men inte hur snabbt tiden går. Gökur som atomur berättar bara att tidens hastighet är en sekund per sekund, en timme per timme. Om klockan verkligen går fortare på semestern än på arbetstid, får vi aldrig veta. Ingen har varit förutseende nog att placera en arkivsekund av rätta hastigheten i ett tidssäkert kassavalv i någon läcker huvudstad. Kanske hade det inte hjälpt. Enligt vetenskapen och filosoferna går inte tiden, förflutet och framtid är enbart intellektuella spetsfundigheter och språkliga konventioner utan fysisk motsvarighet. Upplevelsen av tidens flykt är bara hjärnprocesser jämförbara med illusionen av att snurra när man är yr. Intressant nog kan tiden, trots att den inte går, ändå sakta farten till den grad att klockan stannar. För att undvika denna penibla situation bör man undvika att färdas alltför nära ljushastighetens 300 000 kilometer per sekund och naturligtvis hålla sig på respektfull distans från universums svarta hål.
Om Alberts pappa Herman Einstein varit urmakare, kanske sonen av ren respekt aldrig kommit att tänka på relativitetsteorin. Då hade vi fortfarande, med vattentäta och synkrona fickur i västarna och Newton vid årorna, glidit fram på en "absolut sann och matematisk tid (som) av sig själv och genom sin egen natur flyter i jämn takt utan att stå i förhållande till något yttre". Men Albert Einsteins teorier fick tidens ström att förångas och bli till ett med rummet. Med genialitet och relativistisk matematik bevisade han för oss andra, som har en lika bra, men alternativ intelligens, att vid mycket höga hastigheter eller oerhört stark gravitation saktar tiden in. Precis som de vakuumdrivna vindrutetorkarna gjorde på min pappas gamla veteranbil, de saktade in när han rusade motorn för att öka farten. Kanske geniet hämtat inspiration till relativitatsteorin från en gammal bil. Då skulle emellertid Albert Einstein behövt resa i tiden, för att hitta en bil. Framåt är det enkelt, ditåt reser vi ju alla i samma gruppcharter, men återfärden till 1905, för att få med iakttagelserna i sin nya teori, hade blivit vanskligare, även om relativitetsteorins uppföljare kvantteorin visar att en resa bakåt i tiden är möjlig. Än så länge gäller det bara för så små saker som ljuspartiklar, fotoner, och en foton är en ganska ringa pjäs jämfört med en Albert. Om fru Mileva ställer ett tänt ljus i fönstret för att meddela sin presumtive älskare att hennes Albert är bortrest, så möter hennes trånande tillbedjare den första fotonen på en mils håll, om natten är mörk och sikten fri.
Av tradition ängslas kyrkan och påven när vetenskapen tänker sina världsliga tankar om tillvarons yttersta mekanismer. Den heliga stolen hade visserligen funnit behag i det oändliga och eviga i Newtons världsbild men marterats av att den saknade ett specifikt skapelseögonblick. Samma brist fanns i professor Einsteins nya värld, men den belgiske jesuitprästen, astronomen och ledande kosmologen i Vatikanobservatoriet, Georges Lemaitre avsåg att rätta till den saken. Med stöd i Einsteins teorier lanserade Lemaitre en idé om uratomen, något som fick Albert Einstein att vända dövörat till. Men abbéns tankar fick understöd av nya astronomiska rön och så småningom utvecklades urpartikeln av andra forskare till den numera vedertagna föreställningen om en big bang för 15 miljarder år sedan. Ett fenomenalt fyrverkeri som lämnar alla vattenfestivalers och millennievärstingilluminationer på jumboplats. Där föddes materia, tid och rum och började svälla ut i en expansion som aldrig tar slut. Alla som vill kan därmed sluta grubbla över var big bang ägde rum eller vad som fanns före, eftersom det inte existerade något rum eller fanns något före. Tiden har alltså en början, men ingen ändpunkt. Dess konstitution skiljer sig således från korven som enligt kända beräkningar har två ändar.
